Kungliga slottet i Gamla stan i Stockholm
Nyligen inföll Sveriges nationaldag och många besökte det Kungliga slottet i Gamla stan i Stockholm, kanske vår allra främsta nationalklenod. Men är alla välkomna?
Förutom svenska medborgare fylls slottet dagligen av tusentals turister som här får en bild av Sverige och då även hur pass tillgängliga landets byggnader är. Kanske får utländska gäster själva uppleva att de inte kan ta sig fram på slottet. För hur tillgängligt är egentligen Kungliga slottet?
Föreningen Med lagen som verktyg begav sig dit den 3 juni tillsammans med det juridiska ombudet Carin Apelmo från Byrån för lika rättigheter. Adolf Ratzka och Jamie Bolling från föreningen äntrade porten och fick redan i biljettförsäljningen höra att stora delar av slottet är otillgängligt. Av tio öppna lokaler är sju otillgängliga för rullstolsanvändare. Det gäller bland annat Slottskyrkan och Rikssalen – ”om man inte kan få hjälp så att någon kan bära en upp”, säger receptionisten, som hoppas att ”det säkert går att ordna i framtiden”. Till Antikmuseet finns ingen ramp, så ”det är svårt i dagsläget”.
I vissa fall kan man inte ta samma väg som gående besökare. För att komma till museet Tre kronor måste man till exempel gå runt slottet och komma in via en annan ingång. Den typen av tillgänglighet där man särskiljer olika grupper är inte vad FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning avser, säger Carin Apelmo. Hon tycker att det kan vara ok med särskiljande, men påpekar också att denna typ av lösningar kan uppfattas som mycket kränkande av individen.
Slottet har olika funktioner och avdelningar, förklarade Lotta Günther som ledsagade oss genom salar och trånga passager. Förutom de öppna visningsvåningarna finns residensdel och statschefskontor, som ju också måste vara tillgängliga för gäster (och kanske även en åldrande statschef). Men förändringar tar lång tid på slottet. Hissen som ”skär rakt igenom det medeltida kärntornet” – och betjänar både kungens kontor och turister – tog 13 år att utreda. Alla åtgärder är successiva, sa Günther och tillade att olika lagar står i strid med varandra – till exempel kulturmiljölag och diskrimineringslag.
Carin Apelmo säger att det just är denna otydlighet som Sverige har fått kritik för av den FN-kommitté som övervakar hur FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning följs. Staten har åtagit sig att verka för full tillgänglighet på alla samhällsområden, men eftersom konventionen än så länge inte är svensk lag är det väldigt öppet hur den används och tolkas. Apelmo tycker att staten borde föregå med gott exempel och till exempel se till att statliga byggnader är tillgängliga. Problemet är att ansvarsfördelningen mellan myndigheter och instanser i samhället fortfarande är oklara.
Apelmo har frågat Myndigheten för delaktighet om vad som gäller för slottet. Myndigheten svarade att vilka åtgärder som är ”skäliga” att vidta alltid avgörs genom en helhetsbedömning där sådant som ekonomi, varaktighet i relation och nytta vägs in. Men Boverkets byggregler med krav på att ta bort ”enkelt avhjälpta hinder” gäller och för verksamhet som vänder sig till allmänheten gäller ytterligare krav.
För kulturhistoriska byggnader och byggnadsminnen finns dock begränsningen att åtgärder måste balanseras mot kulturhistoriska värden och byggnadens utformning. Vissa byggnader är dessutom säkerhetsklassade och då kan både ritningar och åtgärder omfattas av sekretess, vilket försvårar såväl granskning som utredning om förbättringar.
Att otillgänglighet sedan januari 2015 räknats som diskriminering har alltså inte förändrat så mycket, till exempel på Kungliga slottet i Stockholm. Det betyder att Sverige inte lever upp till den FN-konvention man ratificerat, säger Apelmo.
Diskrimineringsombudsmannen mottog nästan 300 anmälningar mot bristande tillgänglighet under 2015, men gick inte vidare med ett enda fall. För att något ska hända är det upp till den enskilde att anmäla diskriminering och försöka driva ärenden. Nu kommer Med lagen som verktyg diskutera om en formell stämningsansökan ska formuleras.
Bild och text: Emil Erdtman