Framfört vid Disability Pride Parade i Dublin november 1993
av Adolf Ratzka, Ph.D.
Idag firar vi Disability stolthet och värdighet. Men för att kunna känna stolthet behöver många av oss personlig assistans.
Jag tvingades tillbringa fem år av min ungdom på institution eftersom jag råkar behöva personlig assistans. En personlig assistent är en person som får en lön för att hjälpa mig med göromål jag inte klarar av att utföra på egen hand som till exempel att ta ett bad, klä på mig, laga mat eller städa. När jag var ung fanns inte en sådan service i vårt samhälle. De fem åren på institution var de värsta fem åren i mitt liv.
Idag lever irländare fortfarande på insitution. Många irländare bestämmer inte själva när de ska äta eller gå och lägga sig.
Det är svårt att vara stolt när någon annan bestämmer när du ska gå på toaletten. Det är svårt att var stolt när du inte är fri att komma och gå som du vill.
Utan personlig assistans tvingas personer som jag in på institutioner. Utan personlig assistans blir vi en börda på våra familjer.
Det är svårt att vara stolt när du vid sju års ålder fortfarande måste be mamma om hjälp med byxorna. Det är ännu svårare när du blivit fyrtio.
För länge sedan levde jag tillsammans med en kvinna. Hon hjälpte mig att stiga upp om morgonen, hjälpte mig gå på toaletten och klädde på mig. Hon handlade, lagade mat och städade. Hon arbetade sju dagar i veckan, alla månadens veckor, tolv månader om året. Jag var totalt beroende på henne - utan henne var jag helt hjälplös. Vi var fastkedjade vid varandra. Efter ett och ett halvt år lämnade hon mig.
Den dagen var det mycket svårt att känna stolthet.
Idag lever jag i Sverige, jag får pengar från staten som täcker kostnaderna för tolv timmars personlig assistans om dagen. För pengarna kan jag anställa personer som jag vill ska arbeta åt mig. Det är jag som är arbetsgivare, jag bestämmer vem som ska jobba, när de ska jobba, vilka sysslor som ska utföras och hur de ska utföras. Det är jag som bestämmer när jag ska gå upp på morgonen och när jag ska gå på toaletten. Mina personliga assistenter hjälper mig på jobbet, kör mig till möten och följer med mig när jag reser.
Idag är jag gift. Jag är inte beroende av min fru för den personliga assistansen. Jag klarar mig själv - med hjälp av mina assistenter. Min fru och jag delar lika på hushållsarbetet. Jag gör min del med hjälp av personliga assistenter. Hon tvättar, jag städar. Vi delar på matlagningen. Att min mat faktiskt är minst lika god som hennes är jag mycket stolt över.
Vi väntar snart barn och mina assistenter kommer hjälpa mig så att jag kan ta min del av ansvaret vad gäller barnets skötsel.
Utan personlig assistans skulle jag varit tveksam till giftermål.
Utan personlig assistans skulle vi valt att inte skaffa barn.
Den dag barnet föds kommer jag vara enormt stolt.
Tusentals irländare är fortfarande beroende av sina familjer eller bor på institutioner. Tusentals irländare förblir åskadare till livet. Att arbeta, resa, att bli kär och skaffa familj är någonting de bara kan se andra göra på tv.
Tusentals irländare kunde vara stolta och produktiva medborgare om de fick tillgång till personlig assistans.